Paper Mario är tillbaka! Ni vet, den där udda tvådimensionella pappersversionen av vår älskade rörmokare. Den här gången inleds det turbaserade rollspelet med hur en stad försvinner ner i glömska efter en domedagsdoftande undergång.
Nintedo Bergsala
Betyg:
Sedan staden sjönk i glömska har det gått minst tusen år, killgissar jag friskt utifrån undertiteln på spelet. Prinsessan Peach turistar i staden Rougeport som sägs ruva på antika hemligheter. Tyvärr råkar hon vara lite väl godtrogen och tar emot en kista av en gatuförsäljare som påstår att endast någon med ett rent hjärta kan öppna den…he, he, he (Tips! Ta inte emot någonting från någon som låter skurkaktig). Ett brev med en karta hem till Luigi och Mario tvingar superrörmokaren ut på nya äventyr.
Och vilket äventyr sedan! Efter – som vanligt – ett ganska långt intro och en hel del instruktioner att trycka sig igenom öppnar sig ett fantastiskt fantasirikt spel. Det är som att Nintendos utvecklare lever på kreativitet och det är förvånande hur ofta de lyckas överraska med något helt nytt. Det är vi framför allt vana vid i de vanliga Super Mario-spelen men Paper Mario: The thousand year door är proppfullt av nya idéer och är en designmässig dröm. Övergångar och smarta lösningar hur papperstunna figurer rör sig i en pappersvärld är minst lika mycket behållning som själva spelandet. Nästan mer faktiskt. För återigen blir jag smått irriterad på att jag måste springa samma sträckor flera gånger och slåss mot samma fiender igen. Inledningsvis är det spännande och snyggt – men när spelet gång på gång stannar upp för alldeles för enkla och därför tråkiga fighter blir det helt enkelt för mycket.
Proppfullt av nya idéer och är en designmässig dröm.
Med det sagt. Ett RPG är vad det är och är man inställd på att spela en historia med turbaserade fighter är det här nästan så bra det kan bli – åtminstone för den tilltänkta målgruppen. Hade det varit möjligt att öka svårighetsgraden i fighterna hade det blivit fulla poäng också för en gammal stöt som jag.
