För många campare är frågan om hygienbestyr av högsta prioritet. Toaletten är en inrättning som människan alltid besökt och på resande fot blir den ännu viktigare. Men hur såg den ut förr i tiden, hur fungerade den och fanns där toalettpapper?
De äldsta toaletterna man känner till är troligtvis från 2800 f kr och finns på en boplats från äldre stenåldern på Orkneyöarna norr om Skottland. Toalettpapperet lär vara en kinesisk uppfinning. Då medeltidsbefolkningen i Västeuropa rev skinkorna med halm och mossa, gned kineserna rumpan med dekorativa och mjuka papper. I alla fall om man ska tro hovmannen Yan Zhitui som år 589 noterar att han inte vågade använda papper med kinesiska citat eller med namn på framstående vise män på sina toalettbesök.
Dagligvara. Toalettpapper började tillverkas 1391 och var avsett för de kinesiska hovets toaletter.
Vad som stod att läsa på de papper som han nyttjade – om han nu tordes använda något – berättas däremot inte.
Ett för ändamålet speciellt avsett papper började i alla fall tillverkades år 1391. Då framställde nämligen den kejserliga förnödenhetsbyrån 720 000 toalettpappersblad i storlek 60 x 90 cm. Dessa papper var förmodligen avsedda för hovets toaletter eftersom man också framställde 15 000 tjocka, mjuka och parfymerade papper i storleken 8 x 8 cm att användas endast av den kejserliga familjen.
Om toaletter och toalettpapper förr i tiden står bl a att läsa i boken Uppfinningar (Peter James och Nick Thorpe). I det gamla Rom var offentliga toaletter en vanlig företeelse. De utgjorde centralt belägna mötesplatser där man skvallrade, småpratade och t o m blev bjuden på fest.
Under första hälften av 300-talet efter Kristus fanns det 144 större och 254 mindre offentliga toaletter i Rom. Dessa inrättningar var oftast belägna i närheten av de offentliga badhusen eftersom där fanns tillgång på vatten.
Hedersstunden var absolut inte privat. Förvisso delade man på män och kvinnor, men tio till tjugo personer sittande på rad var inte alls ovanligt. Det lär till och med ha funnits dass med plats för 85 stycken.
Toalettpapper av märket Bazar, 300 blad, från tiden för 2:a världskriget. ”Absolut fritt från skadliga ämnen”.
En del av bekvämlighetsinrättningarna var belägna i starkt trafikerade stadsdelar, ofta i anslutning till ett forum och lätt tillgängliga för människan i folkvimlet. På en del toaletter tog man besöksavgift. Där bjöds besökaren på extravagant utrustning, t ex reliefprydda marmorsitsar, dekorativa statyetter, handfat och accessoarer.
På en herrtoalett i hamnstaden Ostia fanns t.o.m. ett altare tillägnat lyckans gudinna, Fortuna. Latrinerna var byggda utefter toaletthusets väggar och under fanns en kanal med rinnande vatten som spolade bort avföringen. För att torka sig användes en svamp fästad på en pinne som kunde sköljas ur. På landsbygden där man inte hade tillgång till vattenklosett, användes mossa, gräs eller halm.
En antik toalett i Ostia Antica, Italien. Romarna ansåg sig inte behöva avskildhet vid toabesöket.
Cinderella Motion är en förbränningstoalett som revolutionerat latrinhanteringen för husvagn- och husbilsägare.
Cinderella Motion gör att camparen slipper köra runt med en illaluktande septiktank och tar bort obehaget vid tömningar. Det enda som återstår utav besöken av fyra personer är lite ren aska, en kaffekopp/vecka för att vara mer exakt. Askan tömmer man enkelt i de vanliga soporna eller slår rakt ut i naturen. Det finns inget skadligt kvar i askan och i de fall där det passar fungerar även askan utmärkt som gödningsmedel.
Toaletten går på 12 volt och gasol och förbrukar i snitt ca 180 gram gasol/besök. Toaletten har en kapacitet på upp till 6 personer och behöver en vattentät påse för varje sittning. Påsen behövs för att det ska vara rent och snyggt när man kommer till toaletten eftersom den varken använder sig av vatten eller avlopp. All förbränning sker i toalettens förbränningskammare där det blir upp emot 500-600 grader.
Den revolutionerande förbränningstoaletten Cinderella Motion.
August Strindberg såg sin första vattenklosett i Tyskland 1883 och skrev:
”Den mest glänsande uppfinningen träffade jag i Hamburg. Där träckade man i något som liknade en soppskål och när man tittade sig om så var där ingenting att se, oaktat att man kunnat svära på att man nedlagt ett par meter; skålen var så fin efter förrättningen att man kunnat äta äkta sköldpaddssoppa ur den.”
