Ett äkta ålagille kan endast upplevas i en ålabod utmed kusten mellan Åhus och Haväng, annars är detta bara ett vanligt kalas med ål till. Det menar Ålakademin om Skånes första immateriella världskulturarv.
Ett äkta ålagille består av minst fyra olika sorters ål. Vanligast är luad (se fotnot), kokt, stekt och rökt – eller röögad som man säger i Skåne – samt den obligatoriska ålasoppan. Till detta dricker man brännvin, enligt gamla seders bruk ska den vara ”himmakryddad”. Utöver snaps dricker man öl, vin eller vanligt bordsvatten till de kulinariska läckerheterna. Historieberättarna säger att man förr i tiden drack vin på ålagillena, men detta är uppenbart en feltolkning. Möjligen syftade man på drycken ”brændevin”, det vill säga brännvin.
Att hålla ålagille utmed ålakusten är en urgammal tradition som sträcker sig långt tillbaka i tiden. När Skåne tillhörde Danmark lät den danske konungen de stora godsen och bönderna fiska i de kungliga vattnen, som kallas ”drätten”, dvs från ca 200 meter upp på land till 300 meter ut i havet, mot att de höll rusthåll mot svenskarna. År 1658 blev Skåne svenskt och för att blidka de skånska godsen, som alla var danskvänliga, fick godsen och gårdarna dessa drätten som juridiska fastigheter. Ålagillet blev till när godsherren kom ner till ålaboden den 10 augusti varje år för att hämta det första arrendet. Ålafiskarna hade då lagat kokt och stekt ål och godsherren hade i sin tur med sig brännvin. Ålagillena och traditionen lever vidare än idag. Ålafiskarna lagar käket och gästerna tar med sig drickat!
Det fanns en tid när tillgången på ål var god och yrkesfiskarna kunde leva på sin fångst. Då var gillena ett frosseri i mat och dryck. I takt med rödlistningen av den numera utrotningshotade ålen, som numera endast får fiskas av licensierade ålafiskare under mycket stränga, reglerade former, har dagens ålagillen blivit betydligt lugnare tillställningar – och mer hälsosamma. Fortfarande råder god stämning och underhållning för alla åldrar. Utöver den kulinariska upplevelsen i de gamla ålabodarna bjuds det på musik, snapsvisor som sig bör samt massor av skrönor och roliga historier. Dessutom berättas om ålfiskets historia och om hur dagens situation ser ut för ålen.
Tvillingbröderna Mats och Max Svensson, tillhör de kvarvarande ålafiskarna som arrangerar de årliga ålagillena längs ålakusten. I sin ålabod i Friseboda söder om Åhus har de genom åren tagit emot många olika nationaliteter och eminenta gäster från hela världen. De berättar att dagens ålagillen inte är lika grabbiga tillställningar som tidigare.
– I år har vi haft ca 40 procent kvinnor på våra ålagillen. Dessutom kommer allt fler barn och tonåringar hit, vilket är mycket glädjande, säger Mats Svensson.
Längs ålakusten finns idag endast sex licensierade ålafiskare kvar. De gamla erfarna yrkesfiskarna börjar tunnas ut med ålderns rätt och än så länge utfärdar inte Länsstyrelsen nya licenser för den som vill fiska ål. Så ta chansen att uppleva ett traditionellt ålagille, vilket arrangeras varje helg från september till november längs ålakusten mellan Åhus och Haväng. Alla är välkomna. Även icke skåningar.
Fotnot: Luad ål är en oflådd ål som först saltas och sedan samtidigt grillas och rökas i varm ugn. Det knaperstekta ålaskinnet smakar inte bara himmelskt gott. Det lär också vara bra för potensen!
Europeisk ål (Anguilla anguilla) är en akut hotad art som i Sverige endast får fiskas i havet under mycket stränga reglerade former av redan licensierade ålafiskare. Inga nya licenser utfärdas! I sötvatten finns det dock vissa vattenområden som är undantagna från ålfiskeförbudet och där fritidsfiske är tillåtet. Det lagliga ålfisket utgör egentligen inte något hot, eftersom fisket endast utgör 1 procent av beståndet. Det största och akuta hotet är turbinerna vid vattenkraftverken som stoppar ålens möjliga vandringar ut till kusten levande. Enligt beräkningar tar turbinerna död på 70 procent av det samlade ålbeståndet, varje år. De få kvarvarande ålafiskarna har länge krävt att politiker och myndigheter omedelbart tar ett akut och större ansvar för ålen och andra fiskarters vandringsvägar längs våra åar och sjösystem.